Varje år ”vårdas” ett hundratal patienter i rättspsykiatrin på slutna avdelningar trots att chefsöverläkaren har bedömt att de är färdigvårdade och kan vårdas i friare former. PAR har stött på exempel där människor tvångsvårdats i slutenvård i flera år trots att vården ansett dem friska. Allt med statens goda minne. Vi har nu tillskrivit Europarådet för att efterhöra om det svenska agerandet är förenligt med de mänskliga rättigheterna och Europarätten.

Varje år vårdas ett hundratal rättspsykiatriska patienter i slutenvården trots att de är medicinskt färdigbehandlade.

Det handlar om patienter som oftast väntar på insatser från kommunen innan de kan beviljas öppen rättspsykiatrisk vård i förvaltningsrätten.  Öppenvård kan bara komma ifråga när det finns ordnade sociala förhållanden, t.ex. boende och sysselsättning. Dessa insatser ska tillhandahållas av kommunen när patienten saknar egna resurser, vilket är det vanliga. 

Europarådet (Council of Europe) bedriver verksamhet inom mänskliga rättigheter. Det finns en kommissionär för mänskliga rättigheter som besöker medlemsländer och ser över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. De besöker bland andra psykiatriska sjukhus. Efter deras besök skriver de en rapport till myndigheterna där de bedömer hur mänskliga rättigheter efterlevs och ger rekommendationer till förbättringar som landet bör införa. PAR tillskrev i december 2018 kommissionären för mänskliga rättigheter för att påtala de brister som finns med friska men inlåsta patienter. Det här är vad vi skrev:

”I Sverige döms personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk sjukdom till rättspsykiatrisk vård istället för fängelse. Påföljden är inte tidsbegränsad utan en person som döms till rättspsykiatrisk vård ska fortsätta att vårdas fram till att det inte föreligger risk för återfall i allvarlig brottslighet och att patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden inte påkallar fortsatt vård, det vill säga tills patienten är medicinskt färdigbehandlad. 

Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) anger att Chefsöverläkaren genast ska anmäla en fråga om särskild utskrivningsprövning när han eller hon anser att den rättspsykiatriska vården kan upphöra eller att vården bör övergå till öppen eller sluten rättspsykiatrisk vård. Vid beslut om öppen rättspsykiatrisk vård ska rätten föreskriva de särskilda villkor enligt 3 b § första stycket 3 som ska gälla för vården. De särskilda villkoren får vara sådana som anges i 26 § tredje stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. De särskilda villkoren är bland andra skyldighet att underkasta sig medicinering eller annan vård eller behandling, skyldighet att vistas på ett hem eller annan institution för vård eller behandling eller att besöka en vårdcentral eller anlita socialtjänsten, tvång att bo i en anvisad bostad och ha en utbildning eller ett arbete.  

Det är patientens landsting som betalar för slutenvården och medicinering eller annan vård eller behandling i öppenvården. Men boende och sysselsättning ska tillhandahållas och betalas av patientens kommun. Detta upplever vi leder till problem (mer om detta nedan). 

Problem vid utslussning till vård i friare former
Enligt rättspsykiatriska årsrapporten 2017 bedömdes 10 % av patienterna i slutenvården vara färdiga för rättspsykiatrisk öppenvård (s. 32; länken till rapporten finns här). Samma förhållande redovisas i äldre årsrapporter – att 11 % av patienterna är färdiga för öppenvård (2016, s. 33 här; 2015 s. 26 här). Det finns flera orsaker till att patienten blir kvar i slutenvården. Några vanliga skäl är brist på boende, brist på samverkan eller att det tvistas om betalningsansvaret för t.ex. vistelse på behandlingshem. Som vanligaste orsak anges brist på boende. Resultatet blir då att patienter, vars behandlande läkare anser dem medicinskt färdigbehandlad, kvarhålls i sluten rättspsykiatrisk vård av domstolarna då deras sociala förhållanden inte är tillräckligt ordnade. 

Enligt årsrapport 2017 är ”Andelen patienter som bedömts vara färdiga för rättspsykiatrisk öppenvård men ändå vårdades i slutenvård under 2017 var 10 procent. Det har visat sig att det i landet inte finns någon entydig definition för när en patient ska anses vara färdig för öppen rättspsykiatrisk vård. Det finns inte heller någon samsyn kring hur länge det är acceptabelt att en patient som bedömts vara färdig för öppen rättspsykiatrisk vård kvarstannar inom slutenvård, innan detta är att betrakta som ett problem. Dessa faktorer gör det svårt att dra några vittgående slutsatser utifrån siffran ovan. Siffran ger en fingervisning om hur svårt det upplevs vara att säkerställa nödvändiga strukturer för fungerande öppenvård.”

Problemet som uppstår är att en patient måste få t.ex. en bostad eller en sysselsättning av sin kommun innan en domstol kan bevilja öppenvård. Och när kommunen dröjer med att tillhandahålla en bostad eller sysselsättning blir patienten kvar i den slutna rättspsykiatrin trots att den behandlande läkaren anser att patienten är färdigbehandlad och redo för öppenvård.    

Systemet med olika aktörer med ansvar för samordning innebär att personer kan falla mellan stolarna. Samtliga aktörer som är inblandade vid en utskrivning, dvs. hemlandstinget, hemkommunen och den rättspsykiatriska vårdenheten har egna, ofta motstridiga, ekonomiska intressen som vi erfar leder till att patienter inte blir utskrivna. I denna process är patienten maktlös. Patienten har tillgodogjort sig vården och blivit så frisk man kan bli inne på kliniken. Trots det kommer patienten inte ut i friare vårdform. Processen förstärker också patienters känsla av stigmatisering och att den allmänna uppfattningen om dem i samhället är negativ. Trots att detta förfarande troligen bryter mot olika lagar och konventioner verkar det finns en allmän acceptans för att färdigbehandlade patienter blir kvar inom slutenvården då detta blivit allt vanligare under de senaste åren.  

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolen:
I artikel 5:1 i Europakonventionen slås fast att var och en även har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas sin frihet utom i de fall som anges i artikeln och i den ordning som lagen föreskriver. Den som är psykisk sjuk kan enligt artikel 5:1 e) berövas friheten med stöd av lag och i den ordning som lagen föreskriver. Av artikel 5:4 Europakonventionen framgår att var och en som berövas friheten ska ha rätt att få sin sak prövad av domstol.

Europadomstolen har i ett mål (Johnson mot Storbritannien, dom den 24 oktober 1997) som rörde psykiatrisk tvångsvård framhållit bl.a. att enligt dess praxis måste tre minimikrav vara uppfyllda för att en person lagligen får bli berövad sin frihet enligt artikel 5:1 e. För det första måste det tillförlitligt visas att patienten är psykiskt sjuk, för det andra måste den psykiska störningen vara av sådan art och grad att det är påkallat med tvångsintagning och för det tredje måste ett fortsatt frihetsberövande motiveras av att störningen kvarstår. 

Slutsats

Sveriges regering och myndigheter är väl medvetna om de problem som finns med friska men inlåsta patienter i den slutna rättspsykiatriska vården. Detta har bestått i många år utan att de har försökt åtgärda detta. Därför vill vi uppmärksamma Europarådet om dessa förhållanden i hopp om att de undersöker detta. ”

PAR har ännu inte fått någon respons från kommissionären. När sådan kommer rapporterar vi det på denna sida.

Text: DA