Det finns mycket fördomar i samhället om hur rättspsykpatienter är. Mycket rädsla. Många tror att alla patienter är farliga, att alla har begått grova våldsbrott, att alla patienter är som Hannibal Lector, skrämmande och oförutsägbara. Det är inte underligt att fördomar och rädslor kring rättspsykiatrin uppkommer och sprids. Fördomar uppstår i okunskap.

Och för de allra flesta är rättspsykiatrin helt okänd. Insynen är minimal och det är trots allt en rätt liten grupp personer det gäller – cirka 2000 patienter finns i rättspsykiatrin om man räknar både sluten- och öppenvård.

Fördomar mot en grupp leder ofta till stigmatisering av personer som tillhör gruppen. Stigmatisering innebär att samhället i stort ger en viss grupp negativa egenskaper. Det innebär att man på grund av fördomar och okunskap undviker att leva, umgås, arbeta med eller anställa personer som har psykiska funktionshinder i allmänhet och som suttit på rättspsyk i än högre grad.

På stigmatisering följer ofta diskriminering. Diskriminering är en handling eller en ickehandling som kan handla om en ovilja att ge bistånd, arbete, bostad m.m.

Ibland börjar man som patient att stigmatisera sig själv. Självstigmatisering innebär att man tar till sig och accepterar omgivningens fördomar. Det här kan leda till att man inte söker hjälp för sina problem på grund av skamkänslor och dåligt självförtroende. Man avstår kanske från att söka arbete, ta kontakt med vården, avbryter behandling eller undviker sociala sammanhang på grund av ett förväntat hot om kränkning eller diskriminering. Man krymper det egna livsutrymmet.

På senare år attityderna mot människor med psykisk ohälsa, i takt med att antalet diagnoser ökar, förbättrats. Trots det finns det inte särskilt många personer som öppet vill berätta att de varit eller är patienter i rättspsykiatrin. Det är fortfarande skamligt.

I nuläget, när situationen ser ut som den gör, är det kanske en bra strategi att hålla tyst om att man har suttit på rättspsyk. Men det är också viktigt att vara vaksam mot sig själv så att man inte börjar begränsa sitt eget liv för att man tror att omgivningen ska tycka saker eller behandla en dåligt.